Det är ju sant..

E och jag igår, appropå att jag tyckte hon kanske borde utforska möjligheterna hos en viss kategori män som alltid givit henne mycket uppmärksamhet och uppskattning:

Jag: "Vem vet, det kanske finns oanade möjligheter?"
E: "Nä vet du vad. Du tycker ju för fan att det är jobbigt att ha mig i Sthlm, hur skulle det då bli om jag bodde i Teheran?"
Jag: "Jo, det är ju sant."

Hon besitter mycket visdom min vän E.

Igår kom jag också fram till att jag tycker att E borde få en egen krönika. Någonting i stil med: "E__ presenterar dagens I-landsproblem." Hon har nämligen väldigt många, nästan så att det blir irriterande ibland. Men jag älskar henne ändå.

Nu är det kört för henne

Ikväll gjorde min vän E att jag blev tvungen att mynta ett nytt uttryck:

"När fan blir gammal blir hon blödig."

E är i stan!!

Angående dejtande när man snart är 30:

Jag: Det enda som var lite jobbigt var att han har barn.
E: Vi kommer inte undan barnen. Antingen så är dom barn eller så har dom barn. Vi måste nog bara börja gilla läget.
Jag: Mm, suck.

Eureka!

Det kom till mig precis. Som en blixt från klar himmel!

Jag vet nu varför jag har en katt på kontoret, och varför den kommer springandes varje gång jag visar mig. Dom vet. Katterna. Dom vet att jag är körd. Att jag kommer bli en sån där galen katt-tant som bor ensam i skogen och fräser åt alla som går förbi. Så nu dras dom till mig. Dom kommer att komma en efter en tills jag accepterar mitt öde.

Jag tror att jag behöver Ben & Jerry's. Nu.

Fan.

Nattens insikter:

Under ett långt telefonsamtal med E kom vi till följande insikter:

• Det är jobbigt att ta på sig stödstrumpor och när man väl har fått på sig dom så sitter dom jävlarna åt.
• Man kan bara hjälpa sig själv.
• Man får det inte roligare än vad man gör sig.